Jonas Söderström

Jag gick ut för att posta ett brev. eller två tillochmed. Det har varit några trista neråt dagar nu. Men jag hade knåpat ihop ett par brev jag ville skicka. Så jag gick ut för att posta dom.
Så fort jag kom utanför dörren kände jag att något var annorlunda.
ungefär 5 meter från dörren fick jag känslan.
Jag kan nog inte riktigt beskriva känslan. Det var en fin känsla. som ett andetag.
jag stannar till och känner.
känlan blir starkare och övergår i något mer. Ungefär samtidigt hör jag hur många fåglar det är som sjunger.
Massa lyckliga småfåglar, en duva. Jag vänder mig mot trädgården och där står Hon.
Hon bara står där och iakttar mig.
Sedan ler hon ett gåtfullt leende och så är hon borta.
Men jag såg henne.
Våren...

Hon var vacker som hon alltid är. Hon lämnade kvar ett spår av känslan och jag känner mig lite nöjdare med tillvaron. Jag vet att Hon är på väg. Snart så.
Det bästa är att hon valde att visa sig på en dag som är så grå. Vårkänslan försvann ganska snabbt men fåglarna kvittrar och sjunger fortfarande.
Det var länge sen jag längtade så mycket efter Våren som jag gjort de senaste dagarna. Jag vet att det är ingen mening med att önska och hoppas att Våren kommer snart eller tidigare. Hon kommer när hon kommer.
Jag vet inte heller vad jag hoppas att Våren skall komma med. Bättre tider kanske. Inte för att dessa är speciellt dåliga heller förvisso.

Det verkar som om min förmåga att hitta ord är påväg tillbaka. Det gör mig också glad.

Nej slut på dagdrömmandet och tillbaka till arbetet. Jag har en klarinett att komma överens med och en högskola att komma in på.

Tjingeling